Ibland men väldigt sällan nu för tiden så tappar jag fotfästet till verkligheten.

Det kommer krypande när jag minst anar det och målar

in mej i ett hörn.

Ingen kontroll att ta mej därifrån.

Känslan att vilja lämna allt är större än att stanna, stanna här där jag

har det som bäst.

Bäst när jag är med Marie, Marie som alltid tar allt även om det gör ont.

Det som är svårast är att jag finns där fångad i ett tomrum och vet att där borta

i nuet gör jag illa Marie.

Men idag och alla andra dagar när jag är "tillbaka" kan vi prata om det.

Mellan tårarna kan jag förstå att det bara är så här nu och det får jag

leva med. Se positivt på att det är längre mellan djupdykningarna.

 

Tack min finaste Marie för att du finns där för mej och plockar upp,

stöttar och driver på.

 

    

 

Den här helgen har vi bara försökt att vara men det är ju lättare sagt än gjort.

För det är alltid nåt som fångar mitt öga eller mitt sinne för att det måste ordnas just nu!

 Men jag har lärt mej att det kan vänta,  ett tag i alla fall!!!!

 

Vi var på bio igår och såg The Session , sevärd film med många vinklar

vad som är moraliskt rätt och fel. Men under filmens gång tänkte jag inte

de tankarna en enda gång. Den var bara fin.

 

Ringde mitt veckosamtal till pappa. När jag sitter här är det så jobbigt att

inte finnas nära. Han vill bara vila, sova, säger han till mej.

Min glada hurtiga skojfriska goa pappa är bara trött och har ont i kroppen.

Han längtar efter mamma!

Det är så svårt det här.

 

Jag lägger undan alla måsten för det är inte viktigt.

Att vara med Marie är viktigt.

Samtalen med pappa är viktiga.

Vetskapen om att Elin och Daniel mår gott är viktiga.

 

Var rädda om varann, kram

 

Hittade en fin dikt

 

När solen gått ner och himlen är mörk

När stjärnorna tindrar

Och världen sveps in I månens silverne sken

Då släpper vi taget

Andas sakta ut sjunker tillbaka

Ned i drömmarnas hav

Vi förs av dess strömmar till fjärran stränder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter 15 veckors planerande av oss i fest kommitten så hade vi äntligen vår Öppna dag eller Familje dag på fabriken här i Wacol Australien. Vi har varit sju personer som har haft olika ansvarsområden för att få till en riktigt bra dag. Min chef har stått på sidan om och kommit med en himla massa bra ideer som andra ska genomföra. Sista dagen innan vår högtidsdag så sa jag åt honom att jag inte ville att han skulle vara där eftersom jag inte hade tid med några käcka sista minuten ideer! Han är rolig Kurt och han har lysande ideer, men det är inte alltid dom är så realistiska.

Nåväl, orsaken till vår dag var att vi firar 40 år av tillverkning av Volvo lastbilar här i Australien. Vi gör också dom bästa resultaten vi någonsin gjort som fabrik så det var ett annat skäl till att fira.

 

 

 

 Campbell bland djurbarnen

 

 

 Viv och Elaine

 

 Vi bjöd in våra anställda med sina familjer, det fanns mycket att titta på, det fanns massor för barnen att göra, vi hade hyrt in ett mindre tivoli. Det åktes radiobilar, hoppades i hopptorn, karusellerna snurrade, sockervadd inmundigades tillsammans med glass, mat och dryck. Det målades ansikten och karikatyrer, clowner jonglerade, orkestrar spelade, det åktes tåg genom fabriken och huvuden kliades för kluriga frågor i tipspromenaden. För stora barn fanns även tillfälle att åka i en riktig lastbil.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var utställning av nya och gamla lastbilar, fabriken var klädd i balonger, flaggor och banderoller. Ja, som ni förstår har det varit ett planerande utan dess like.

 

 

 

Dagen började dock med en vacker ceremoni, det var Rememberence Day i söndags, det vill säga att man hyllar och minns alla som stupat i krigen. Vi hade kadetter där som tutade i trumpet och spelade trummor och den Australiensiska flaggan halades till halv stång, mycket gripande och vackert. Mitt ansvarsområde var naturligtvis att fixa iordning fabriken. Vi har skurat och fejjat, tillverkat informationsskyltar för varje område.Killarna och tjejerna har verkligen ställt upp och man kunde se hur stolta dom var när dom kom med sina nära och kära för att visa var dom jobbar. Och jag var stolt över dom, att dom är så fantastiska och alltid ställer upp. Och jag var stolt över fabriken som var så fin och jag riktigt kråmade mig i alla positiva kommentarer.

 

 

Bernice var också där med några vänner till oss, det var roligt att kunna få presentera henne för några av mina kollegor. Det var så kul och det är så skönt att det är över. Det har varit mycket extrajobb med långa dagar av fixande. När helgen kommer har jag jobbat 12 dagar i sträck från 05.00 på morgonen. Men det har det varit värt! Nu ska jag bara ägna mig åt min underbara fru som alltid ställer upp och ser till att allt annat funkar när jag jobbar.

 

Snart har en ännu en vecka gått. Solen har för längesedan gått ner och vi

har glidit ner i soffan för att titta på Obamas segertal . Kan inte så mycket

om politiken men jag tycker han verkar vara bra mycket bättre än den

andra herrn!

 

I lördags hade vi kompisar här och det blev tjälknöl o sill o snaps.

Jenny och Denise var här med sin gubbar.

 

 

 

Vi tog matsack och filt och akte till surfers i lordags.

Det blaste sa mycket att nar jag hade smorjt in mej med solcreme

och lagt mig ner for att sola sag jag ut som ett sandpapper.

Allt var tackt med sand. Det gick inte att vara dar, vi for hem till oss

och gick till var pool. Badade o laste och at var matsack.

 

Efter den mycket varma men blasiga dagen borjade det mulna pa fram 

emot kvallningen. Blixtar och dunder och regn.

Sondagen borjade vi med frukost pa Mt Coot-tha med Shaz o Kaye.

Efter gardagens regn hade temperaturen sjunkit till 20 grader och vi tyckte

det var kallt!

 

Mandagmorgon och jag for ivag tidigt till Wesleys.

Efter nagra timmars jobb traffade jag Jen och Denise och at en god lunch.

 

Tisdag och den 30 oktober , min finaste Elins fodelsedag.

Hon och Bjorn borjar om 5 veckor sin resa till down under.

Langtar!

 

 

Pa tisdagsmorgon var jag inbjuden av min van Campbell som gar

i prep school. Dar laste jag Pippi langstrump, pa svenska!!

Campbell hade dagen innan haft med sig den engelska versionen.

Kandes markligt att sitta dar framfor klassen och lasa en bok pa svenska.

De skrattade ofta och mycket , vet inte om det var for att det lat roligt med

svenskan eller om de kom ihag fran dagen innan hur "galen" Pippi ar.

 

 

  Jag och campbell.

 

Imorgon fredag blir det jobbardag igen pa Wesleys.

I helgen far vi gaster och da ska vi bjuda pa sill och snaps.

Far la se om det blir en hojdare??

 

 

Var radda om varann, kram

 

"En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd

från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje."

A.Lindgren