Ibland men väldigt sällan nu för tiden så tappar jag fotfästet till verkligheten.

Det kommer krypande när jag minst anar det och målar

in mej i ett hörn.

Ingen kontroll att ta mej därifrån.

Känslan att vilja lämna allt är större än att stanna, stanna här där jag

har det som bäst.

Bäst när jag är med Marie, Marie som alltid tar allt även om det gör ont.

Det som är svårast är att jag finns där fångad i ett tomrum och vet att där borta

i nuet gör jag illa Marie.

Men idag och alla andra dagar när jag är "tillbaka" kan vi prata om det.

Mellan tårarna kan jag förstå att det bara är så här nu och det får jag

leva med. Se positivt på att det är längre mellan djupdykningarna.

 

Tack min finaste Marie för att du finns där för mej och plockar upp,

stöttar och driver på.